grotsleven

Jag orkar inte skriva så mycket eller så underhållande. Jag är trött. Jag borde väl inte sitta här och kladda över huvud taget egentligen men det är lika bra att göra det nu när jag ändå kommit såhär långt.

Jag har jobbat idag. Har varit uppe sen sex i morse och det känns i ögonen. Min favoritgubbe på jobbet, John, dog i förrgår. Tråkigt. Men det är en del av jobbet jag fått ta del av nu. Folk omkring mig kommer att dö, det är bara att vänja sig. Han fick ett bra slut. Hans söner bodde hos honom, de turades om och så. Det fanns mycket kärlek i huset så jag är inte ledsen över det. Det är synd att man inte kan ta farväl bara, det är ju inte lätt att veta när man ses att det ska bli den sista, även om man borde leva efter det mottot. Men det gör man ju inte! Men min sista kväll hos honom är inget jag ångrar. Han var så söt och rar som vanligt och jag gjorde mitt bästa för att han skulle må bra. Känns konstigt att inte tänka på när och vem som ska dit på dagarna, på kvällarna. Han har suddats ut ur våra scheman och det är lite sorgligt. Arbetet på hemtjänsten går vidare och John försvinner snabbt ur systemet. Hans akt är borta, inte ett spår finns kvar. Man får påminna sig om att vi inte arbetar med känslor och minnesstunder, det har vårdtagarna släkten för. Det är farligt att engagera sig för mycket, men på något vis kan jag inte låta bli. Bryr jag mig inte om dom vill jag ju inte göra mitt yttersta för dom. Men den attityden ändrar sig väl mer och mer ju fler som dör. Eller inte.
Ja ja.. vi föds, vi lever, vi dör. [File deleted]





                                                 Rest In Peace John